att förlåta...

Jag saknar dig!
Jag känner en sjuk jävla ilska, men endå så mycket kärlek och saknad.
Jag är så arg så arg över att du lämnade mig, men om du bara stog här bredvid så skulle jag förlåta dig och aldrig mer vara arg.
Du visste ju vad som skulle hända, trodde du att det aldrig skulle hända dig, eller orkade du bara inte stå emot?
Egentligen vet jag inte om det är dig eller mig själv jag klandrar, kanske lättar det mitt samvete om jag är arg på dig ist för att känna min egen ångest, jag kan aldrig ta tillbaka nåt jag sa.
Jag sa att jag inte ville prata med dig, jag sa att du skulle ringa när du var nykter...men du fick aldrig den möjligheten...och jag får aldrig veta om du var medveten om allt som hände och sas dina sista timmar.
Jag kom aldrig till dig och höll din hand, fick inte säga hur mycket jag älskar dig...hur ska jag rena mitt samvete från att ha lämnat dig att dö i ensamheten?
Jag kan inte bli mig själv igen, har blivit bitter och kan inte se positiv på saker längre.
Vissa dagar tänker jag inte alls på dig längre, då kommer ångesten tuser gånger värre när jag sen inser att jag inte tänker på dig...
Alla andra går vidare och glömmer, men jag kan inte gå vidare när jag inte kan leva med mig själv.
Jag har svikit dig så in i helvete...hur ska jag förlåta mig själv så att jag kan förlåta dig?
Förlåt för att jag svikit dig pappa, jag kommer alltid att älska dig....